Paideia

PAIDEIA

                                  
   Werner Jaegers magnum opus ”Paideia”, som på tyska bär underrubriken Die Formung des griechischen Menschen och på en­gelska The Ideals of Greek Culture, bör väl räk­nas till den humanistiska forskningens yppers­ta prestationer i vår tid. Denna rangplats är ett tillräckligt motiv för att i några artiklar i Nya Argus presentera verket för finländsk publik.
   Författaren är en av de sista stora företrä­darna för den förnämliga tyska lärdomstradi­tion, som bröts av nazismen och det andra världskriget och vars framtid är höljd i oviss­hetens dunkel. Han är känd i den lärda världen som upphovsman till ett redan klassiskt arbete om Aristoteles. När den första delen av ”Paideia” kom ut strax efter Hitlers tillträde till makten, var Jaeger professor i Berlin. Senare sällade han sig till emigranterna och är nu pro­fessor i Harvard. Det är i Amerika han full­bordat den andra och tredje delen av sitt stora verk.
   ”Paideia”, säger Jaeger i förordet till den första delen, behandlar ett hittills outforskat ämne. Rubriken är ett oöversättligt ord. Det härledes från pais = barn och täcker i gre­kiskt språkbruk en helhet, vars olika sidor i modernt språk motsvaras av ord som civilisa­tion, kultur, tradition, vitterhet och uppfostran. Underrubrikerna, ovan anförda, bidraga till att precisera bokens tema, som dock är alltför om­fattande för att kort och klart kunna anges. Kanske kommer man sanningen närmast, om man säger, att författaren vill visa, hur i de gamla grekernas kultur återspeglas vissa möns­ter eller ideal för människans uppfostran och utveckling till något bättre.

   Den första delen av ”Paideia” börjar med en undersökning av Iliaden och Odyssén, de äldsta litterära uttrycken för den grekiska anden, och leder framställningen till den athenska hegemo­niens fall som ett resultat av Peloponnesiska kriget. Den andra och tredje delen behandla Athens kulturella renässans på 300-talet och konflikten mellan retorisk och filosofisk paideia under decennierna före den makedoniska världs­erövringen; Platon är en central gestalt i dem båda. Jaegers ursprungliga tanke var att följa paideians utveckling fram till romersk och ti­dig kristen tid. Det återstår emellertid att se, om han skall mäkta genomföra hela detta pro­gram, vars väldiga dimensioner troligen fram­stått allt tydligare ju längre verket framskri­dit.
   Jaegers verk kan sägas bygga på två grund­läggande teser om sitt ämne.
   Den ena är, att grekerna ha en unik ställning i historien i kraft av vad de tänkte om släktets uppfostran. Också de orientaliska kulturerna hade sina pedagogiska koder och system. Men dessas ändamål var först och främst att bevara redan förefintliga religiösa, politiska eller so­ciala inrättningar. Hos grekerna är målet ett annat: att utveckla människan såsom män­niska. Grekernas tänkande är i högsta grad antropocentriskt, ett faktum som återspeglas i deras religion, skulptur, poesi, filosofi och stats­liv. Andra nationer, säger Jaeger, skapade gu­dar, kungar och andeväsen, grekerna allena skapade människor. Denna skillnad är så av­görande att den motiverar en tudelning av mänsklighetens historia i en för- eller kanske riktigare utom-hellensk värld och den värld, som börjar med grekerna.
   Grekerna voro sålunda de första som i upp­fostran sågo en avsiktlig modellering av karak­tären i enlighet med en idealbild av människan. Jaeger gör till sin uppgift att närmare fixera denna bild, vilket är svårt med tanke på att den i stor utsträckning var omedveten för grekerna själva och därtill under seklernas lopp långsamt förändrades. Några drag äro dock tydliga nog att utan större svårighet urskiljas. Här må nämnas två.
   När vi säga, att grekerna upptäckte männi­skan, så mena vi de allmänna psykologiska vill­kor, som den mänskliga varelsen är underkas­tad, och inte den enskilda individens absoluta egenart. Den senare saken var det kristendo­men förbehållet att framhäva. För grekerna var människan en del av kosmos eller den lag­bundna världsordningen, och problemet var att


bestämma hennes plats inom denna helhet. Den kunskap om människan, som sålunda vinnes, är emellertid ett ideal eller en standard, som de enskilda mänskliga varelserna mer eller mindre fullkomligt likna. Att nyttja denna ideala kunskap som en drivande kraft i uppfost­ran är det praktiska ändamål, som den grekiska antikens stora författare och tänkare aldrig förlorade ur sikte och som deras teoretiska strävan ytterst ville fullfölja.
   För att rätt ange människans plats i kosmos är det väsentligt att beakta, att hon i första hand ingår i den mindre helhet, som är samhäl­let eller staten (hos grekerna stadsstaten, polis). Grekernas ideala människa är därför vä­sentligen en social eller politisk varelse, bunden av de lagar, som uttrycka dess egen natur, att tjäna den människogemenskap, där den hör hemma.
   Det grekiska idealet blir klarare, ifall vi tillägga några ord om vad det inte är. Den bä­rande tanken i grekisk uppfostran är huma­nism, människans daning i enlighet med ett allmängiltigt människomönster, och inte indi­vidualism eller den enskildes fria kultivering av sina personliga böjelser och särdrag. Vidare är kulturidealet hos grekerna inte estetistiskt; ett ”liv i skönhet” är ej självändamål, men väl kan man säga, att ett liv i enlighet med de la­gar, som binda människan vid världsordningen och gemenskapen, är skönt. Och slutligen är paideians yttersta syfte inte teoretiskt; ej hel­ler kunskapen är självändamål, utan ett medel, som gör det möjligt för oss att klarare se idea­let och lättare finna vägen till dess uppnående.
   Den andra grundtesen hos Jaeger är, att de nulevande europeiska och från Europa utgåen­de folkens historia har en djup frändskap med de gamla grekernas. Jaeger kallar den familj eller krets av kulturer, som det här är fråga om, hellenocentrisk. Sambandet mellan dess medlemmar är en värdegemenskap och består just i det uppfostringsideal, som vi ovan skis­serat och som, trots allehanda modifikationer och differentieringar i olika riktningar, hållits levande genom västerlandets historia. Var gång vår kultur upplever en ”kris” besinna vi oss på detta ideal, d.v.s. på vårt grekiska ursprung, ehuru vår medvetenhet om den historiska bak­grunden kan ha olika klarhetsgrad. Ur en sär­skilt medveten retrospektion ha de andliga strömningar, som gå under namnet ”huma­nism” framsprungit; i nyare tid framför allt renässanshumanismen och den tyska humanismen kring övergången från upplysningstide­varv till romantik.
   Det är klart, att en sådan självbesinning och orientering väsentligen underlättas, om vi ha en historiskt tillförlitlig kunskap om paideian, sådan den praktiserades av grekerna själva. Därav det klassiska studiets betydelse för den moderna människan. Det hjälper oss att finna vår rätta plats i tillvaron genom att hålla för våra ögon den urbild av människan, som vi engång för länge sedan gjort oss. En dylik prak­tisk användning av vår kunskap om grekerna förutsätter, som Jaeger påpekar, ingalunda att vi tillerkänna de gamlas livssyn myndighet över vår egen. Lånade ideal äro aldrig äkta: varje folk och varje generation söka sin livsstil, och om de härvid kunna gripa tillbaka på och i levande verklighet omsätta arvegods från sitt förflutna, så är detta en historisk tillfällighet snarare än ett ödesbestämt tvång.
   Övertygelsen, att ingen på lång sikt fram­gångsrik plan för släktets uppfostran kan ut­stakas förutan en djupgående kunskap om gre­kernas kulturideal, skänker Jaegers bok dess moraliska patos. Jaeger förebrår historiker och filologer av en äldre skola att de, i sin strävan att klarlägga det förflutna, förfallit till att i den klassiska antiken uteslutande se ett stycke historia och därmed förbisett fornstudiets be­tydelse för världen av i dag. Nu när vår civili­sation, skakad av stora katastrofer, hotar att förlora sina egna ledstjärnor ur sikte, är det den klassiska fornforskningens plikt att ånyo, och med skärpt tydlighet, framhålla det aktuel­la värdet i grekernas paideia. ”Detta är dess högsta problem, och dess egen fortsatta exis­tens beror av svaret.”
   Det är en inte ringa ambition, som lyser ige­nom Jaegers arbete. Man tar knappast fel, om man förmodar, att Jaeger sett en vision av en ”tredje humanism”, som skall rädda vår civili­sation ur den nuvarande krisen, och uppfattat sig själv såsom en av dess pioniärer. Hans strävan och dröm leder tankarna till två andra tyska stormän i nyare tid: Nietzsche och Geor­ge. Men i motsats till dem är han inte i främs­ta rummet siare och skald, utan lärd. Därför har hans ord också en större allmängiltighet än deras, och hans bok blir en oväderlig källa till kunskap även för den, som står främmande för dess livsåskådningsmässiga syftning.
   Man förstår av det som sagts, att Jaegers bok, ehuru en obestridlig topprestation i sitt slag, är ett mycket utmanande arbete. Vi skola här gå in på de oenigheter, som kunna yp-


pä sig i fråga om Jaegers tro på de klassiska studiernas betydelse för en ny humanism. Dis­kussion på denna punkt är en uppgörelse mellan olika livsåskådningar, och dess utgång påver­kar ej vår uppfattning om det sakliga värdet av Jaegers verk. Däremot skola vi med några ord dröja vid kontroverser kring boken, vilka kun­na avgöras på vetenskaplig grund.
   Dessa vetenskapliga tvistefrågor kunna delas i två grupper: sådana som gälla Jaegers upp­fattning om själva den grekiska antiken och sådana som röra hans tes om vår kulturs sam­hörighet med Hellas. Frågorna i den andra gruppen äro givetvis mera periferiska i förhål­lande till bokens ämne, men ha ett betydande intresse ur synpunkten av historieskrivningens metodologi och filosofi.
   Det ligger i sakens natur, att en framställ­ning av ett så omfattande och tillika vagt ämne som det Jaeger valt till sitt måste nyttja vissa schematiseringar, om den skall undgå faran att förlora sig i ett hav av detaljer utan synbart sammanhang. En ungefärlig föreställning om, vilka de konstruktiva principerna äro hos Jae­ger, ger vår skiss ovan av hans syn på uppfost­ran och ideal hos grekerna. Men det är också klart, att användningen av schematiska kons­truktioner är förbunden med den motsatta fa­ran att inpressa det historiska stoffet i de for­mer, som alltför mycket avvika från de verk­liga för att kunna kallas annat än en förvräng­ning. Visserligen torde det knappast på den historiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt vara möjligt att i det stora hela jäva det berät­tigade i Jaegers grundsyn på sitt ämne. Men sannolikt kunna välgrundade invändningar rik­tas mot verklighetstroheten i Jaegers tolkning av historiska enskildheter. Till några sådana reservationer få vi anledning att återkomma i senare artiklar. Här skall bara en sak av mera allmän natur kort påpekas.
   Man fäster sig vid, att Jaeger bygger sin uppfattning om grekernas paideia nästan ute­slutande på litterära källor. I det stora verket, som ger en så utomordentligt detaljrik bild av grekiskt kulturliv, kan läsaren inhämta mycket litet om arkitekturen, bildhuggeriet eller måle­riet i Hellas. Jaeger anser dem inte som vittnesgilla uttryck för paideians idé. Han menar, att denna åsikt sammanfaller med hellenskt tänke­sätt, som, enligt honom, tillerkände en staty eller en målning främst en dekorativ uppgift och av konstarterna bara poesien en uppfost­rande betydelse. Denna syn står i skarp mot­sats till den, som engång Winckelmann och Goethe så inspirerat företrädde och som lever kvar i form av en allmänt utbredd estetistisk uppfattning av de gamla grekernas kultur. Det är svårt att tro annat än att många fackmän önska opponera sig mot Jaegers tes att ”den grekiska kulturens historia i allt väsentligt sammanfaller med den grekiska litteraturens”.
   Historieskrivning kan vara tre saker: beskrivning av fakta ur ett folks förflutna, förklaring av fakta utifrån psykologiska och sociologiska principer, eller förståelse av fakta utifrån de värderingar (ideal), som bestämt nationernas strävan och ävlan. Jaegers skildring är väsentligen av det tredje slaget. Han vill lära oss ”förstå” grekerna så som de förstodo sig själva. Han anser, att detta över­huvud är möjligt bara därför, att vi själva ha en värdegemenskap med Hellas, att vår kultur är hellenocentrisk. Han polemiserar mot den (medvetet eller omedvetet omfattade) historie­filosofiska uppfattning, vilken ignorerar nämn­da betingelse och suddar ut gränsen mellan å ena sidan en ”positiv” och ”antropologisk” his­torieskrivning, som kan göra vilka kulturer och raser som helst till sitt objekt, och å andra si­dan den förstående historievetenskapen, som för vårt vidkommande inte kan nå ut över den hellenocentriska ramen. En stor historikers ref­lexioner om sitt eget ämnes filosofi äro nästan alltid intressanta och Jaegers äro intet undan­tag från regeln. Man kan emellertid fråga, om inte hans hellenocentriska begränsning av den förstående historievetenskapens synvinkel grun­dar sig på en ohållbar ”historistisk” dogm. Jag skall inte gå in på frågan här, utan nöjer mig med antydan, att Jaegers historiefilosofiska kringblickar sannolikt skulle visa sig vara en tacksam utgångspunkt för kritik och polemik.


   Ett belysande referat av innehållet i Jaegers arbete kan inte ges inom den ram, som här står till förfogande. Vi måste inskränka oss till att i några särskilda artiklar redogöra litet utför­ligare för vissa centrala avsnitt av ”Paideia”. Den nästa artikeln skall handla om hur greker­na upptäckte kosmos eller den lagbundna världsordningen och därmed lade grunden till naturvetenskapen. Senare skola vi undersöka de s.k. sofisternas kulturhistoriska sändning och dess vidareförande i Platons uppfattning om moralen, lagarna och staten. Sålunda hoppas vi kunna teckna en klarare bild av grekernas hu­manism än den ovanstående allmänna antyd­ningar kunnat förmedla.

G. H. v. W.