Filosofin i Finland

Filosofin i Finland

I Sverige och Finland indelas filosofin sedan gammalt i teoretisk och praktisk filosofi. Till den teoretiska filosofin hänförs numera närmast logik, språkfilosofi, kunskapsteori, vetenskapsfilosofi, metafysik och filosofins historia, medan den praktiska filosofin anses omfatta bl.a. etik, rättsfilosofi, samhällsfilosofi och samhällsvetenskaplig metodologi, ibland även estetik och religionsfilosofi.

Verkliga studier i filosofi inleddes i Finland, när man vid grundandet av Åbo akademi (1640) inrättade två professurer, vilkas ämnesområden bl.a. kom att omfatta respektive logik och etik. Men redan tidigare hade astronomen och almanacksförfattaren Sigfrid Aronus Forsius (d. 1624) ägnat sig åt naturfilosofisk spekulation.

Liksom i Uppsala karakteriserades 1600-talsfilosofin i Åbo av inflytanden från franskt tankeliv. Till en början var det den s.k. ramismen som med sin praktiskt pedagogiska inriktning var den dominerande. Men mot slutet av seklet blev de cartesianska problemställningarna kring förhållandet mellan kropp och själ, själens väsen och sinneskvaliteternas realitet mer och mer diskuterade.

Under 1700-talet dominerades det filosofiska studiet i Finland av två strömningar: den s.k. wolffianismen och empirismen. Upphovsman till den förra var den tyske filosofen och matematikern Christian Wolff (1679-1754) som i Leibniz’ (1646-1716) anda förfäktade en rationalistisk uppfattning, enligt vilken man med tillhjälp av vissa allmänna förnuftsprinciper kunde erhålla av erfarenheten oberoende kunskap. Som lärofader för empiristerna fungerade närmast engelsmannen John Locke (1632-1704), som ville basera all kunskap på erfarenheten.

Särskilt tilltalades wolffianerna av det matematiska exakthetsidealet, och i avhandlingen De nexu et connubio logicae cum mathesi ville professorn i logik och metafysik Johan Welin (d. 1744) t.ex. visa att matematiken i likhet med övriga vetenskaper utgör ett av logikens tillämpningsområden. Men wolffianismen hade inte enbart anhängare. Mera praktiskt inriktade personer som Henrik Gabriel Porthan (1739-1804) tilltalades i högre grad av empiristernas förkärlek för av sinneserfarenheten förmedlad kunskap om fakta. I sina filosofiskt orienterade föreläsningar förhöll han sig därför synnerligen kritiskt till den tyska spekulationen.

Ur filosofisk synvinkel mera betydelsefull är den kritik, som den vid 31 års ålder bortgångne forskaren och samhällskritikern Petter Forsskål (1732-63) riktade mot Wolffs idéer i en avhandling, Dubia de principiis philosophiae recentioris, som publicerades i Göttingen 1756. Wolffs försök att basera filosofin på en enda princip, motsägelselagen, utdöms här som missvisande. Vägarna till sanningen är flera. Forsskåls grundvision är föreställningen om människans frihet att gestalta sitt eget liv, ett tema som han också tog upp i den lilla skriften Tankar om den borgerliga friheten (1759), som bannlystes i rikets kyrkor.

Porthans motvilja mot tysk spekulation hindrade inte att en av hans elever, Frans Mikael Franzén (1772-1847), under sin tid som professor i praktisk filosofi i Åbo (1801-10) introducerade Immanuel Kants (1724-1804) tankar i Finland. Intresset för den tyska filosofin vidmakthölls sedan fram till slutet av 1800-talet, då ett mera naturalistiskt och empiristiskt betraktelsesätt började göra sig gällande inom fackfilosofernas krets.

Bland Finlands 1800-talsfilosofer intar Johan Vilhelm Snellman (1806-81) i egenskap av "nationalfilosof" en särställning. Sin filosofiska produktion inledde han med avhandlingen Absolutismum systematis Hegeliani defensura (1835), vars titel anger riktningen för hans intresse. G.F.W. Hegels (1770-1831) inflytande är också märkbart i hans båda huvudarbeten Versuch einer speculativen Entwicklung der Idee der Persöhnlichkeit (1841) och Läran om staten (1842).

Framför allt var det Hegels uppfattning om världshistorien som en andlig process, i vilken världssjälen eller världsanden förverkligar sig själv och sin frihet, som inspirerade honom. Då de olika folken, i likhet med världen i stort, antogs ha en folksjäl, som i allt väsentligt var identisk med världsanden, och då andens frihet antogs stå i direkt proportion till graden av självmedvetande, fann Snellman hos Hegel en teoretiskt-spekulativ motivering för de finsknationella strävandena, vilka han helt och fullt omfattade. Snellmans egen filosofiska insats är närmast märkbar i en omtolkning av de enskilda personligheternas roll i historien och i framhållandet av språkets karaktär av nödvändig betingelse för tänkandet. Som en praktisk konsekvens av denna teori ansåg han att den finska folksjälen bara kunde förverkliga sig själv om finskan blev nationalspråket i Finland.

Trots Snellmans stora ideologiska betydelse fick hegelianismen inte något långvarigt fotfäste på filosofins område i Finland. Mot slutet av 1800-talet riktades intresset i allt högre grad in på förklaringen av olika fenomen, medan den rena spekulationen bemöttes med allt större skepsis. Thiodolf Rein (1838-1919) började som hegelian, men utvecklades i riktning mot empirismen. Rein grundade 1873 Filosofiska föreningen i Finland.

Den nya orienteringens främsta företrädare var Reins elev Edvard Westermarck (1862-1939), vars sociologiska och moralfilosofiska arbeten väckte uppmärksamhet långt utanför landets gränser. Av hans verk kan nämnas The History of Human Marriage (1891), The Origin and Development of Moral Ideas (1906-08) och Ethical Relativity (1932), vilka även helt eller delvis publicerats på svenska. Samtidigt som han hävdade de moraliska normernas och värderingarnas beroende av olika sociala sammanhang, deras relativism, ville han emellertid inte frånkänna dem vissa gemensamma kännetecken. Vad som förenar dem är att de är omdömen om företeelsers benägenhet att hos människorna väcka känslor av moraliskt gillande eller ogillande, och som sådana kan dessa omdömen enligt Westermarck vara sanna eller falska. På Westermarcks linje fortsatte forskare och tänkare som Gunnar Landtman (1878-1940), Rafael Karsten (1879-1956) och Rolf Lagerborg (1874-1959). Westermarcks samtida Yrjö Hirn (1870-1952) gjorde uppmärksammade insatser inom konstfilosofin.

Med Westermarck inleddes en period under vilken inflytanden från anglosachsisk och österrikisk filosofi övertog den dominerande ställning som tysk filosofi tidigare hade åtnjutit. Vid 1900-talets början utformades den analytiska riktningen i filosofin, främst genom impulser från Wienkretsen och från de i Cambridge verksamma Bertrand Russell (1874-1972), Ludwig Wittgenstein (1889-1951) och G. E. Moore (1873-1958). Tonvikten lades på frågor kring logik, språk och vetenskaplig metod. Dessa impulser förmedlades först av Eino Kaila (1890-1958), senare av hans elev Georg Henrik von Wright (f. 1916).

Finland har tillvunnit sig en prominent ställning inom den analytiska filosofin. von Wright vann internationellt erkännande framför allt genom sina arbeten i sannolikhetsteori och sina banbrytande insatser i modallogik. Han har ett brett register, som bl.a. också omfattar studier i värde- och beslutsteori och handlingsfilosofi, lika väl som filosofisk essäistik och samtidskritik. Erik Stenius (1911-90) och Jaakko Hintikka (f. 1929) har likaså stått för betydande insatser inom logiken. Stenius elev Ingmar Pörn (f. 1935) har vid sidan av handlingslogik ägnat sig åt studier kring hälsobegreppet. Andra tyngdpunktsområden har varit vetenskapsfilosofin, bl.a. företrädd av Hintikkas elever Ilkka Niiniluoto (f. 1946), Raimo Tuomela (f. 1940), Risto Hilpinen (f. 1943) och Jan von Plato (f. 1951), och filosofins historia, där Simo Knuuttila (f. 1946) gjort sig bemärkt som medeltidskännare och Lilli Alanen (f. 1941) som Descartesspecialist.

I Finland har också Wittgensteinforskningen haft en framträdande plats. von Wright har gjort en betydelsefull insats som utgivare av Wittgensteins filosofiska kvarlåtenskap, medan Stenius skrev det uppmärksammade kommentarverket Wittgenstein’s Tractatus (1960). Också Hintikka och Lars Hertzberg (f. 1943) har lämnat bidrag inom Wittgensteinforskningen.

Den filosofiska situationen i Finland uppvisar också andra drag. Erik Ahlman (1892-1952) och Sven Krohn (1903-99) företrädde tänkesätt som uppvisade inflytanden från tysk existensfilosofi respektive fenomenologi. Också marxismen har varit företrädd: bland äldre finländska marxister kan nämnas O. V. Kuusinen (1881-1964), som efter kriget 1918 gjorde politisk karriär i Sovjetunionen, och Atos Wirtanen (1906-79), som företrädde en odogmatisk, närmast humanistisk människosyn. En forskningsriktning som framträtt under 1900-talets sista decennier är den tillämpade etiken, företrädd av Timo Airaksinen (f. 1947) och Matti Häyry (f. 1956).

(Thiodolf Rein (1908): Filosofins studium vid Åbo Universitet; J. Lounela (1978): Die Logik im XVII Jahrhundert in Finnland; S. Knuuttila m.fl. red (1979): Aate ja maailmankuva.)

(Mårten Ringbom/Lars Hertzberg)

© Uppslagsverket Finland / Schildts Förlags Ab / www.uppslagsverket.fi